(Andra delen av tre, del 1 och del 3)
I sitt förslag kommer Henreksson med två coola detaljer som jag kommenterar här nedan. De är inte så viktiga i jämförelse med grundprinciperna, ett system utan hårda godtyckliga gränser och ett relativt system utan betygskriterier. Allt som beskrivs här går att offra på en sekund om det innebär att grundprinciperna kommer på plats men ändå. Som betygssystemskonnässör vill man ju ha lite bling bling också.
En tjugogradig skala
Jag är generellt inte ett fan av alltför långa betygsskalor. Men jag är ett fan av betygsskalor där de översta betygen sätts rejält sällan av precis det skäl Henreksson anger. Man slipper takeffekter. Det är fint, allt annat lika.
Men varför man skulle välja 20 skalsteg undgår mig helt. Henreksson menar att det är naturligt eftersom det är vad vi har idag. Jag säger att det tvärtom är ett viktigt skäl till att inte alls välja just 20 steg. För visserligen har vi en översättning som går mellan 0 och 20 men vi sätter alltså regelmässigt både 0 och 20 på den skalan. Så oundvikliga jämförelser bakåt i tiden kommer alltså hamna mycket snett när de högsta betygsstegen ska bli mycket ovanliga och jag skulle dessutom tippa på att just detta ger en psykologisk effekt som motverkar att de högsta stegen blir så ovanliga som önskat.
Och 20 steg är i vilket fall att ta i lite väl mycket i min smak. Ta vårat gamla system, 1-5. Lägg på en lokal och en nationell utmärkelse på det och sedan har man löst långt över 90% av takproblemet. 7% skulle ha femma. Ha en lokal utmärkelse någonstans kring 1% och en nationell runt 0,1%. Det är 100 barn om året. Den lilla lilla andel som (om just betyg och utmärkelser överhuvudtaget spelar någon roll för dem) inte behöver kämpa för den nationella utmärkelsen har inte i den normala skolan (eller skalan) att göra. De ska förmodligen ha någon typ av mer eller mindre total särlösning och det handlar om ett par barn varje år.
Dessutom tror jag det är sunt att lägga dessa högsta och ovanliga steg utanför den normala skalan. Det öppnar för att man inte nödvändigtvis måste pyssla med dem i alla ämnen utan det kan vara något extra och ordentligt utmanande som också går att anpassa efter den lokala situationen. I matematik kan det vara något väldigt uppstyrt, i textilslöjd någon lokal designgrej med ett regionalt steg på det. Eller inte.
En upp, en ner.
Henreksson förespråkar en järnhård koppling mellan nationella prov och betyg men vill samtidigt åt effekten av att betyg som bygger på en bredare bedömning är bättre på att predicera studieframgång än rena provresultat.
Jag tror det finns en motsättning här som lustig nog liknar inflation inom ekonomin. Riksbanken ska sätta sin penningpolitik efter ett angivet inflationsmål. Man skulle vid första anblicken kunna tänka sig att 0 vore ett bra inflationsmål. Jämförelser över tid underlättas en smula, det är symmetriskt och snyggt och så. Men folk gillar inte lönesänkningar. Och ibland kan relativlöner behöva sjunka. Så man sätter inflationsmålet på någon procent över noll för att skapa lite utrymme för det utan att göra folk förbannade i onödan.
Och därför tror jag man borde göra likadant vad gäller kopplingen mellan nationella prov och betyg. Vi vill se relativbetygssänkningar. För att få till den förbättrade predikationen. Och elever hatar att bli sänkta. Så en upp en ner är kanske inte bästa policy trots att det är symmetriskt och snyggt och så.
Kanske tvång på 3 av 10 upp och utrymme för att därefter jobba på en upp en ner-basis? Lite kontrollerad inflation vill man kanske trots allt ha.