Skogstad, skolan, samhället och genetiken

1

Det rör på sig. ”En betydande del av elevernas förutsättningar att lyckas väl i skolan påverkas nämligen av genetiken.” Så skriver Isak Skogstad i Göteborgsposten. Sen blir det tämligen försiktigt för Skogstad drar den tamast möjliga slutsatsen av premissen – att praktiska ämnen inte borde ställa så teoretiska höga krav. Det finns väldigt mycket starkare slutsatser och jag tror det vore väldigt välgörande för skolan, samhället och oss människor däri att inte skygga för dem.

Det är för all del lätt att hålla med om att praktiska ämnen inte bör ställa för höga teoretiska krav. Visserligen indikerar betygsstatistiken att det åtminstone på godkänd nivå inte ställs några särskilt höga teoretiska krav i praktiska ämnen. När 1 av 25 elever får F i Slöjd är det betydligt lättare att tänka sig att det beror på att ett fåtal elever knappt kommer till slöjden än på någon alltför krävande formulering i kunskapskraven. Men det kan dels vara annorlunda på högre betygsnivåer och dels styra bort undervisningen från de praktiska ämneskärnor som är de praktiska ämnenas ojämförligt största bidrag till en en god och balanserad skola. De teoretiska inslag som finns i de praktiska ämnena bör inte värderas så högt att de blir påtagliga hinder för att den praktiskt begåvade eleven ska få utrymme att glänsa inte bara i undervisningen utan också i betygsboken.

Men sen då? Vilka mer riviga slutsatser är det Skogstad – ännu inte – drar?

2

Till att börja med skolorganisationens själva grundval de sista 25 åren (Ja, vi börjar lugnt, det blir större och mer omvälvande längre fram.). Vi har byggt skolans organisation på idén om den nödvändiga miniminivån. Den godkända nivån. Den nivå som skall krävas av varje elev (utom de som går i särskolan) och som ska garanteras varje elev. Det här är en verksamhetsprincip som vi försökt göra till styrprincip. Allt möjligt ont har kommit ur det faktum att den styrprincipen är svår att förena med verkligheten. Den del av verkligheten som Skogstad träffande beskriver som att en betydande del av elevernas förutsättningar att lyckas väl i skolan påverkas av genetiken.

Problemet sitter i att den nivå som alla eller nästan alla grundskoleelever faktiskt kan klara med rimligt mycket stöd är så pass låg att den blir tämligen intetsägande. Det hanteras lite olika i olika ämnen. I engelska är nivån intetsägande och engelskalärarna går i nationella provtider runt tisslande och tasslande om hur lite som ändå krävs. I matte kommer nationella proven istället som en domedag för de senaste två läsårens ständigt pågående men mot slutet av nian allt mer uppskruvade och desperata räddningsaktion för den tredjedel av eleverna som riskerar falla under bilan. Lämnar man de enskilda ämnena så är bilden av vad godkäntnivån gör i hela skolsystemet mer likartad och mer entydigt negativ.

Vi flyttar specialundervisningsresurser från långsiktigt läsinlärningsarbete på lågstadiet till diverse betygsfix i slutet av högstadiet. Vi säger att den godkända nivån räcker för vidare studier trots att det är en av skolans dyraste lögner. Vi hittar ständigt nya sätt att trots allt kunna godkänna en elev och hur gott det än är i sig (och det är gott i sig) så förvrider det undervisningen. När vi bestämmer oss för att den här eleven kan lyssneläsa och på så vis kanske klara sitt biologibetyg så är det rationellt inom sitt lilla godkäntgränsjagande perspektiv men den som bara har lite mer överblick måste skrika rätt ut. Om skolan inte är till för att faktiskt öva läsning – vad är den då till för?

Det här syns i hela högstadievardagen men kommer man någon nivå upp i organisationen så är det övertydligt. Kommunala nämndspolitiker sitter och tittar på powerpointpresentationer med rutsystem där rutorna är gröna eller röda beroende på hur andelen godkända betyg förändrats över de sista tre åren i skolorna de finansierar och låtsas styra.

Det är nittiotalets starka idé – åt varje uppväxande barn den nödvändiga kunskapsnivån garanterad, av varje elev, lärare och skola den nödvändiga kunskapsnivån krävd – som fortfarande ångar fram genom skolsystemet och lämnar förstörelse efter sig.

Det är inget fel på moralen bakom den ambitionen. Men verkligheten viker inte för våra önskningar. Vi borde sluta försöka garantera varje unge aldrig så nödvändig kunskap och istället garantera henne god undervisning. Vi borde sluta kräva resultat och börja kräva ansträngning. Bara för att det skulle fungera bättre, inget annat.

Vore det annorlunda med förutsättningarna och genetiken – vore vi födda med ännu mer liknande förutsättningar för att prestera bra i skolan så hade den här nittiotalsidén varit bra. Men nu är den dålig. Vi borde aldrig gjort den till skolsystemets grundval. Det kommer skaka till rejält när grunden byggs om men det hjälps inte. Vi måste göra det ändå.

3

Skakningen i skolan är ändå knappt märkbar i jämförelse med skakningen som hela samhället behöver ta. En bra bit av vår samhällsmoral är rutten. Lika möjligheter – inte lika utfall har varit ett slags samlande paroll för en stor del av högersidan i Sverige. Det är en paroll tom på mening. När Benjamin Dousa, vd på Timbro, skriver ”Liberaler och konservativa kan leva med ekonomiska skill­nader människor emellan, så länge de bygger på egen ansträngning och inte vilka man har som föräldrar.” så gör han en rimlig beskrivning av en grundläggande idé många liberaler och konservativa håller sig med. Men kombinerat med faktiskt kunskap om de genetiska förutsättningarnas betydelse för dagens svenska inkomstfördelning så blir det uttalandet höggradigt politiskt radikalt. Så radikalt att Dousa endera hoppar till någon annan tuva eller ser sin karriär i den blåaste delen av borgerligheten tvärdö.

Men idéer spelar roll. Timbro har inte råd att köpa alla svenskars åsikter. Principer kan vara mer moraliskt rimliga eller mer moraliskt orimliga. De kan krocka med verkligheten i större eller mindre utsträckning. Lika möjligheter – inte lika utfall är en princip som många uppfattar som hyggligt rimlig. Det är också en princip på väg att krocka med vår kunskap om den genetiska verkligheten på ett så våldsamt sätt att vraket inte kommer vara värt att rädda.

Att tala om svenska livsutfall, ekonomiska eller andra, som huvudsakligen varande resultat av förtjänst är moraliskt tomt. Även om man anser att förtjänst är något moraliskt meningsfullt. Det innebär inte att radikal utjämning är det enda rimliga politiska svaret. Att acceptera ojämlikhet kan i förlängningen bidra med andra goda ting. Handel och specialisering gör oss alla rikare och avkastning fungerar som en fyrbåk som styr investeringar mot att än snabbare göra oss alla rikare. Det har ett oerhört värde och det är inget vi ska ta sönder bara för att inkomstfördelningen i stor utsträckning genereras via ett genetiskt lotteri. Men vi måste sluta tro att det är något mestadels förtjänt (och gärna, i den förtjänta rättvisans tecken, gemensamt fnissa, peka finger och i samförstånd skaka på huvudet åt dem som likt Timbros förra vd Karin Svanberg Sjövall tror att ännu större ojämlikhet vore förtjänt).

Jag uppskattar alltså verkligen Skogstads ”Låt oss tala klarspråk”. Det är helt nödvändig kunskap om man bryr sig om eleverna och skolan. Men den kunskapens vingar bär långt förbi att sluta övervärdera de teoretiska inslagen i betygssättningen hos praktiska ämnen.

Skogstad ska inte klandras för att han inte drar ut linjerna. Det är svårt att prata om gener. Hitler och så. Men Hitler kommer inte när man säger gener. Hitler kommer när man bryter sönder ett samhälle och stående i spillrorna kastar skulden på den invanda syndabocken. Generna är som de är oavsett vår vilja och oavsett Hitler. Verkligheten finns där och vår oförmåga att prata om den används som vapen mot samhällets mest missgynnade. Låt oss därför lära oss tala om gener.