Skäl till att ha ett väldigt högt barnbidrag.

En lite udda sak jag misstänker är sann är att det vore starkt positivt att ha ett väldigt högt barnbidrag. Kanske något i stil med fem gånger så högt som idag. Här förklarar jag varför jag bär på denna udda misstanke.

För att förklara mig behöver jag reda ut ganska många saker. Till att börja med lite siffror kring barnbidragets storlek och kostnad. Därefter lite etiska premisser kring förtjänst, tillväxt, den viktiga baksidan med skatter och det stora att barn är bra. Sedan en del praktiska ting med barn, föräldrar, bostäder, socialtjänsten och konsumtion över livet. Slutligen kommer ett försök att knyta ihop det hela till en slutsats som i mina ögon är märkligt stark för att vara så udda.

Barnbidragets storlek och kostnad

Barnbidraget är idag på 1250 kr per barn. Dessutom finns det ett flerbarnstillägg från och med det andra barnet (150kr) där beloppet växer för varje ytterligare barn fram till 1250 kr för det femte barnet.

Totalt kostar barnbidraget statsbudgeten ungefär 33 miljarder kr varav ungefär 4 miljarder är för flerbarnstillägget (år 2020).

Jämför man barnbidragets storlek med kostnaderna för ett barns behov så täcker barnbidraget något i stil med 15-30% av de totala kostnaderna lite beroende på hur man uppskattar kostnaderna. Jämför man med Konsumentverkets siffror för ett ”bra vardagsliv” så är dessa på runt 5000 kr/månad plus boende och transporter. Kronofogdemyndighetens existensminimum för barn är på runt 3000 kr/månad plus boende och ungefär där ligger också Socialstyrelsens riksnorm för försörjningsstöd.

Kostnaden för barnbidraget, 33 miljarder kronor, är ungefär 0,7% av Sveriges BNP och lite mindre än det dubbla av Sveriges offentliga utgifter.

Jag kommer argumentera för att barnbidraget förmodligen borde vara åtminstone fem gånger så högt (fast utan flerbarnstillägg) och alltså ligga på något i stil med 6250 kr/månad och kosta 125 miljarder om året eller 2,5% av BNP.

Etiska premisser

Jag tror starkt på etisk osäkerhet. Vi kan inte veta vad som är rätt med särskilt stor säkerhet. Man kan likna det vid ett slags aktieportföljsmodell för etik där man är mindre intresserad av att hitta det precis rätta och satsa allt på det utan istället fördela sin portfölj mot olika idéer om vad det rätta är och sedan bete sig i enlighet med vad portföljens helhet visar.

Ser man till vad min etikportfölj innehåller i förhållande till frågan om femdubblade barnbidrag så är det dels ett starkt inslag av vad folk i allmänhet tycker och dessutom några för frågan relevanta och väl genomtänkta men mer udda perspektiv. Det är dessa jag kommer redogöra för här.

Jag är förhållandevis obrydd om vad vuxna förtjänar

En del människor lägger stor etisk vikt vid förtjänst och naturgivna rättigheter. Jag lägger förhållandevis liten vikt vid det. Jag är inte helt okänslig för huruvida någon förtjänat något (i viss mån förtjänar folk sin lön och brottslingar sina straff) men jag lägger betydligt mer vikt vid att det ger goda konsekvenser i termer av mänsklig blomstring om folk får sin lön och brottslingar straffas.

I förhållande till frågan här innebär det att jag är närmast helt okänslig för den ökade äganderättskränkningen av att skattekvoten i Sverige stiger från 42% till 44%. Konsekvenser, positiva som negativa, för den mänsklig blomstringen kommer väga mycket, mycket tyngre.

Det överlägset viktigaste skälet till att jag är förhållandevis okänslig för förtjänst-argument i den svenska samhällskontexten är empiriskt. Jag tror som de flesta att människor inte kan göra sig förtjänta av något på grundval av omständigheter de inte rår över men jag inser att folk rår över mycket mindre än vad de flesta föreställer sig. Biologiska förutsättningar bortom all förtjänst tillsammans med likaledes förtjänstlös slump styr över en stor del av saker som livsinkomst.

Jag tror att skatter tenderar att skada framtida människor rätt rejält

Skatter kan vara ganska skadliga på kort sikt. Det gäller framförallt när vi politiskt försöker besluta om att använda skatterna på sätt som ska gynna någon annan. Folk är normalt väldigt mycket bättre på att veta hur de gynnar sig själva än vad vi andra är. Det finns en del undantag, den fjärdedel av ekonomin som är vård-skola-omsorg är någorlunda okej där men sällan för att den lyckas gynna en enskild person mer än vad motsvarande mängd pengar gjort utan för att motsvarande mängd pengar inte är ett reellt alternativ av bindande (kunskapsmässiga/Hayekianska, inte politiska!) skäl.

När folk bara får pengar direkt i handen undviker man dock en väldigt stor del av det som annars normalt går fel när någon ska gynnas av det offentliga. Skatter till barnbidrag måste alltså inte vara skadliga på det här viset.

Skatter kan dock vara rejält skadliga på lång sikt också. En av de allra mest etisk relevanta berättelserna är den om hur mänskligheten på några hundra år blivit ofantligt mycket rikare. Det är inte lika skriande viktigt att det fortsätter nu i Sverige som det tidigare varit och som det ännu är i stora delar av världen men det är fortfarande viktigt. Marknadsekonomins kumulativa effekter är den viktigaste faktorn bakom välståndsökningen. Att via skatter undandra stora delar av samhällets resurser från marknadsekonomin leder i huvudsak till en långsammare välståndsökning och det är väldigt betydelsefullt!

Det duger alltså inte att utan vidare se till att dagens barn har större konsumtionsutrymme när det förmodligen sker på bekostnad av lägre konsumtionsutrymme för framtida (förvisso rikare) barn och vuxna.

Barn är ännu bättre än vad många tror

På medellång sikt, säg 70 år, är barn nästan det enda som är viktigt. Eller rättare sagt, barn är nödvändiga för att nästan något annat överhuvudtaget ska kunna vara viktigt på 70 års sikt.

Vår kumulativa välståndsökning bygger en fantastisk framtid. Vi har dock ett rejält problem med att allt färre kommer att få uppleva den. Ett Disneyland utan barn.

Jag tror att det är rimligt att tänka att framtida människor och deras välgång är viktig. Men inte bara i allmänhet utan också med avseende på hur många dessa människor är. 10 miljoner människor som lever blomstrande liv är bättre, påtagligt mycket bättre, än 8 miljoner människor som lever blomstrande liv. Jag tror inte det här är någon allmän etisk sanning som kan extrapoleras hur långt som helst. Begränsat till den rika delen av världen idag har jag dock en stark tro på att det är ett stort etiskt felgrepp att prioritera allmän långsiktig välståndsökning om det sker på bekostnad av att påtagligt mycket färre människor kommer att sättas till världen för att njuta välståndet. Detta tror jag också är precis vad som sker. Den viktigaste etiska grunden för att femdubbla barnbidraget tänker jag är att sluta med det.

I denna fråga är det viktigt att skilja på ett personligt och ett samhälleligt ansvar. Att ha skaffa barn, ett barn, två barn, fler barn, är något helt livsavgörande och människor äger sina liv i så stor utsträckning att det vore mycket skadligt att pådyvla enskilda personer ett ansvar att skaffa barn för barnets skull. Men samhället, vi tillsammans, borde i viss mån prioritera ner framtida välståndsökning för att istället underlätta för de av oss som vill ha barn att ha så många barn som personen ifråga önskar. Det är vi som samhälle, men alltså inte vi som individer, skyldiga de barn som skulle kunna få njuta livet och som inte får det om vi istället satsar hela framtidskortet på att de som ändå föds ska bli allt rikare.

Vi i Sverige gör redan väldigt mycket på den vägen. Föräldraledighet, föräldrapenning, förskola och skola, gemensamt finansierad högre utbildning. Allt detta underlättar storligen för den som önskar sätta barn till världen. Det finns en del mer vi kan göra. Att hålla oss med en förlossnings- och mödravård som inte bara är patientsäker utan som finansieras till den grad att ytterligare resurser skulle mycket liten ytterligare förbättring av upplevelsen av graviditet, förlossning och eventuella förlossningsskador vore jämförelsevis billigt. Men ska vi göra något dyrt – och det tror jag vi ska – så vore det att se till att barn som sista grupp i samhället förses med en egen inkomst.

En viktig etisk invändning – kan vi inte bara fylla på med invandring istället?

Det borde vi verkligen, men invandring och barn står inte i motsättning till varann utan tvärtom så underlättar många barn en framtida stor invandring. Som samhällen fungerar nuförtiden är det mycket lättare för en miljon människor att invandra till ett samhälle som består av tio miljoner innevånare än till ett samhälle som består av fem miljoner innevånare. Detta gäller i synnerhet den invandring som har den största potentialen att öka den mänskliga blomstringen, invandring från fattiga konfliktdrabbade länder till rika stabila. Det som sätter den relevanta gränsen för hur många människor som i framtiden kan komma till Sverige och här bygga sig ett gott liv är hur väl den kulturella och ekonomiska integrationsprocessen fungerar. Kapaciteten där skalar förmodligen närmast linjärt mot hur många svenskar det redan finns, allt annat lika.

Ett önskat men ofött svenskt barn är alltså inte bara en tragik i sig och för de kommande släktled som också uteblir utan det är även en tragik genom att det kraftigt försämrar möjligheten för ytterligare en fattig flykting att komma och bygga ett blomstrande liv i Sverige.

En annan etisk invändning – klimatet och andra miljöfrågor?

Många miljöproblem förvärras av en stor befolkning. Det krymper livsmiljön för många icke mänskliga arter, fler människor betyder fler hus vilket betyder mer stål och mer cement, fler människor betyder fler bilar och fler flygresor och så vidare. I det sammanhanget har det sagts att livsbeslutet som är sämst för klimatet är att skaffa ett barn.

I mina ögon är det ofrånkomligt att ytterligare en människa innebär en viss ökning i vissa typer av miljöbelastning. Däremot varierar den ökningen väldigt mycket beroende på hur vi väljer att organisera samhället och totalt sett finns goda möjligheter att totalt sett kraftigt minska miljöbelastningen utan att världsbefolkningen sjunker. Denna möjlighet finns också i Sverige och här realiseras den också i stor skala. Många miljöproblem, främst lokala i länder som Sverige men också några internationella, har förbättrats eller närmast lösts trots ökad befolkning.

Detta är en trend vi kan förvänta oss kommer att fortsätta. Fler svenskar kan också förväntas innebära att trenden stärks ytterligare eftersom att Sverige och svenskar i allmänhet hör och under lång tid hört till de som är allra mest pådrivande i frågorna.

Specifikt vad gäller klimatet så kan man förvänta sig att svenskars koldioxidutsläpp kommer gå mot nettonoll och att Sverige och svenskar kommer att fortsätta vara mycket pådrivande för att lösa de globala samarbetsproblemen som är de allvarligaste hindren för att hela klimatfrågan ska få en acceptabel hantering.

Här infördes den första koldioxidskatten (1991), här är elproduktionen i det närmaste koldioxidfri, hit, näst efter Norge, kommer elbilsskiftet först, härifrån kom skärpningen av EU:s koldioxidhandelsregler, här har stål- och cementindustrin kommit längst med planer för koldioxidfri produktion.

Även utanför miljö- och flyktingfrågor är Sverige och svenskar i huvudsak goda globala medborgare. Det gäller handel och annat ekonomiskt utbyte, det gäller teknisk, medicinsk och vetenskaplig utveckling, det gäller global fattigdomsbekämpning och det gäller utvecklingen mot mer av internationellt regelstyre och större respekt för mänskliga rättigheter.

Givet att Sverige fortsätter i samma riktning som det gjort under hela min 41-åriga livstid så vore fler svenskar totalt en stor tillgång för resten av mänskligheten. Inte en belastning.

Ett högt barnbidrag i praktiken

Ett riktigt högt barnbidrag skulle få en rad effekter varav inte alla är helt uppenbara. Här kommer jag att presentera en del av dem. Den effekt som jag förväntar mig skulle lämna störst bidrag till att öka antalet barn är att ett högt barnbidrag skulle vara verksamt vad det gäller att vända den olyckliga livscykel med sen etablering på bostadsmarknaden som dagens samhälle tenderar mot. Däremot tror jag att direkt konsumtion och större frihet i familjer som idag är ekonomiskt trängda skulle ha större påverkan på omedelbar livskvalitet. Ett viktigt sidospår där är att pengar i den här omfattningen skulle vars särskilt bra för familjer med extra stora utmaningar eller dysfunktioner.

En viktig fråga är hur många föräldrar som skulle välja att arbeta mindre när deras arbetsinkomster inte behövs för att försörja barnen i samma utsträckning som tidigare. Tätt knutet till detta är också vilka effekter det skulle få i familjer som idag lever på försörjningsstöd. Slutligen tar jag upp effekter på integrationen.

Dyra hus, rika 60-åringar, 23-åringar utan bostad och barn som aldrig föds.

Under de sista 20 åren har mycket av den ekonomiska utvecklingen i västvärlden koncentrerats till storstäder och universitetsorter. Här har produktiviteten stigit, dragit med sig lönerna och tillsammans med de väldigt låga räntorna skapat mycket kraftiga prisstegringar på bostäder. De som ägt hus eller lägenheter i dessa städer har blivit rika eller i storstäderna till och med förmögna på sitt bostadsägande. För personer utanför dessa kretsar har dock en flytt till universitetsorten eller i ännu högre grad storstaden kraftigt försvårats på grund av de höga bostadspriserna. Barn till de personer som gjort bostadskarriär har i stor utsträckning behövt och fått ekonomisk hjälp av sina föräldrar för att kunna ta det första steget in på bostadsmarknaden.

Förutom allt för restriktiva markregleringar är ett viktigt hinder för ökat bostadsbyggande att unga personer inte har tillräckliga inkomster för att kunna köpa en bostad i de expansiva och högproduktiva städerna. Problemet drar mer åt att inkomsterna inte bedöms tillräckliga för att få låna till bostaden snarare än att inkomsterna inte skulle räcka till löpande utgifter. Detta innebär att den som tar sig över bankens krav för lån – kanske med föräldrarnas hjälp – hamnar i en mycket förmånlig situation jämfört med de som faller under gränsen.

Totalt sett späder situationen på den utveckling mot allt senare barnafödande som är en viktig förklaring till att barnafödandet går ner. De allra flesta kan bli föräldrar och de allra flesta vill bli föräldrar men den biologiska förmågan avtar med ökande ålder. Detta gäller i särskilt hög utsträckning för kvinnor där möjligheterna att bli gravid sjunker fort efter 35 års ålder (med stor individuell variation).

Om man vill förbättra förutsättningarna för att alla ska kunna få så många barn de önskar och därmed att alla önskade barn ska kunna få födas får man räkna med att den största förändringen kan ske vad det gäller ett andra och tredje barn. Detta eftersom det redan är något i stil med 85% av alla kvinnor som får minst ett barn under livet och en stor del av de återstående kvinnorna inte önskar ha barn. Att ett önskat andra eller tredje barn inte föds på grund av åldersrelaterad infertilitet är alltså ganska vanligt. Medicinska fertilitetsbehandlingar är krävande och de önskas i betydligt högre utsträckning för ett första barn än för tillkommande syskon.

Förutom att ett mycket högt barnbidrag skulle ge familjer större ekonomisk trygghet och frihet vore det alltså väldigt bra om det kunde hjälpa människor att snabbare etablera sig bostadsmarknaden och därigenom undanröja ett viktigt hinder för de som önskar barn vid förhållandevis tidig ålder. Därför tror jag att de vore bra att kombinera ett mycket högt barnbidrag med en samhällsinstitution som gör att många föräldrar slussar in det i ett särskilt sparande.

Det mycket höga barnbidraget och sparandet

Även om barn är den sista samhällsgruppen som saknar egen adekvat inkomst så har de flesta barn i Sverige idag en god standard på sin konsumtion. En del skulle säga att detta innebär att ett mycket högt barnbidrag är överflödigt för dessa barn och i viss mening har de som säger så rätt. Samtidigt så skulle ett inkomstvillkorat barnbidrag ha mycket besvärande marginaleffekter.

Frågan är dock inte om något behövs utan om det leder till att helheten blir bättre. Jag tror att ett sätt att påtagligt förbättra effektiviteten vore att tillsammans med det mycket höga barnbidraget skapa en samhällsinstitution som gör det till norm att spara en hög andel av barnbidraget. Jag föreställer mig att normalläget vid utbetalningen är att i stort sett hela höjningen betalas in till ett särskilt sparande. Familjer som behöver pengarna för konsumtion ställer om utbetalningen så att den istället går till det vanliga bankkontot. Familjer som vill ordna sparande under andra villkor än de som gäller för det särskilda sparandet ställer också om utbetalningen och gör sedan precis som de önskar.

Villkoren för det särskilda sparandet skulle ta sikte på att vara ett enkelt och smidigt sätt att hantera juridiken för de många föräldrar som önskar spara åt sina barn på ett vis som kommer barnen till del på genomtänkta vis i det tidiga vuxenlivet, speciellt för den första bostaden, och fram tills dess fungerar som en trygghet för oväntade livshändelser.

Man kan tänka sig att sparandet är låst till att utan särskild väntetid endast få användas till bostadskostnader för den bostad där barnet är skrivet. Om risknivån i sparandet balanserades efter barnets boende (bostadsobligationer för barn som bor i hyresrätt, en blandning för barn i ägda boenden utanför de expansiva städerna och mycket låg risk för barn i ägda bostäder i expansiva städer) skulle sparandet kunna fungera som säkerhet för föräldrarnas bostadslån som då inte behöver amorteras under åren barnen bor hos föräldrarna.

Målsättningen vore att skapa en situation där det finns en stark norm om att barn som vuxit upp i familjer med normala inkomster har ett stort kapital ordnat med enkelt tillgängliga och välfungerande juridiska villkor som kan användas för bostadsköp i ung vuxen ålder och på så sätt starkt motverka den olyckliga effekten den geografiskt ojämna ekonomiska utvecklingen och de rusande bostadspriserna har på människors livscykel.

Det mycket höga barnbidraget för fattigare barn.

Barn som lever i familjer där föräldrarna upplever som ekonomiskt trängda skulle förmodligen konsumera en hög andel av bidraget. Konsumtionen i sig har ett högt värde för den direkta livskvaliteten men den skulle också kunna få vidare effekter än den direkta konsumtionen.

Personer med låg inkomst har i mycket högre grad än andra svårigheter och problem av olika slag. Tillstånd om ofta orsakar en lägre inkomst och därmed återfinns mycket oftare hos personer med låg än med hög inkomst kan röra sig om exempelvis sjukdom, rörelsehinder, lägre kognitiv förmåga eller neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Eftersom pengar och i synnerhet en jämn, trygg och stor ström av pengar är en så vansinnigt flexibel resurs för att hantera allehanda problem så kan man förvänta sig att barn i familjer som inte bara är trängda av ekonomin utan också av andra problem kommer ha extra stor nytta av ökad konsumtion.

Om man tänker sig ett fall där en familj söker stöd hos socialtjänsten för att förbättra de två barnens familjesituation så hade förmodligen ett stödalternativ där socialtjänsten hade haft möjlighet att ge familjen 10.000 kr extra i månaden kraftigt förbättrat många trängda situationer. Större bostad, fritidsaktiviteter, hämtmat, och så vidare. Möjligheterna som hade öppnat sig för föräldrarna att på olika vis underlätta de problem man sökt stöd för hade i många fall varit mycket stora. Sådant är nu inte möjligt på grund av incitamentsproblematiken där många skulle visa sig ha problem om det ledde till pengar i handen.

Ett mycket högt barnbidrag skulle ge alla tvåbarnsfamiljer i sådana situationer just detta. 10.000 kr extra i månaden. En del barn som idag far illa skulle inte längre göra det. Inte för att barnen idag saknar mat eller kläder eller hygienartiklar utan för att barnens familjer idag saknar den trygga, flexibla och mycket starka problemlösningskapacitet som 10.000 kr extra i månaden kommer med. Idag kan vi inte ge barnen den hjälpen eftersom den är för attraktiv och socialtjänsten måste istället begränsa sig till att erbjuda sådana typer av stöd som familjer helst inte vill ha…

Hur mycket mindre skulle föräldrar arbeta?

Förutom effekten av de skatteökningar som skulle krävas för att finansiera införandet av ett mycket högt barnbidrag så skulle man få en inkomsteffekt där föräldrar skulle finna sig i en situation där deras hushåll har en högre eller i flerbarnsfamiljer mycket högre inkomst. En del föräldrar skulle förmodligen arbeta mindre än idag som en konsekvens av detta. En sannolik utveckling vore att speciellt mammor i större familjer skulle välja att arbeta mindre. Om man jämför med det kommunala vårdnadsbidraget som fanns under några år så utnyttjades det av en låg andel av föräldrarna (2-17% beroende på kommun). Det betalades dock endast ut till en förälder som inte arbetade och barnbidraget går till alla oavsett arbete så det är mer gynnsamt att arbeta med barnbidrag och effekterna borde av den anledningen vara lägre.

I viss mån skulle vissa föräldrars lägre arbetsutbud kompenseras av att andra föräldrar skulle möta lägre marginaleffekter. Inför man det mycket höga barnbidraget kan man avskaffa bostadsbidraget för barnfamiljer och försörjningsstöd för alla barn och dessutom en stor del av underhållsbidraget. Det innebär att marginaleffekterna för föräldrar med låga inkomster skulle sjunka ordentligt. Speciellt mycket skulle de sjunka för föräldrar i familjer med försörjningsstöd. Då försörjningsstödet skulle vara inriktat endast på föräldrarna skulle det gå från exempelvis 22.000 kr + barnbidrag i en trebarnsfamilj till 8000 kr + barnbidrag. Även om bara en av föräldrarna då fick ett lågbetalt arbete så skulle det löna sig storligen att arbeta.

Effekter på integrationen.

De effekter jag befarar att riskerar att bli mest negativa skulle kunna komma på integrationen. Därför tror jag särskilda regler skulle behövas för barn till föräldrar som inte är är väl integrerade i det svenska samhället.

Jag uppfattar den bristande integrationen av en del invandrare som ett av de viktigaste samhällsproblemen i Sverige idag. Som jag ser det är det ett tredubbelt problem. Det är ett problem för många av de dåligt integrerade personerna, det är ett problem för det svenska samhället i stort och det är ett problem för de personer som ”står på tur” för att kunna invandra till Sverige.

I föräldrafallet menar jag därför att det finns en ganska långtgående skyldighet att integrera sig. Min modell av kulturell integration hämtar jag i stor utsträckning från Björn Östbring. Han beskriver att man kan tänka på en nationell kultur som bestående av ett nationsövergripande lager och därpå olika etniska områden. I Sverige har dessa bägge lager sammanfallit i så stor utsträckning att vi inte ens har adekvata ord för det men i Finland kan man tala om det gemensamma finländska lagret samt de olika områdena i det etniska lagret med bland annat finsk, finlandssvensk och samisk kultur.

Det nationsgemensamma lagret, den ”svenskländska” kulturen, fyller väldigt många funktioner i samhällsvardagen. En liknelse från tekniken är att det nationsgemensamma lagret fungerar som en standardisering som möjliggör samarbete mellan en mängd av olika komponenter, alltså kulturer i det etniska lagret. Den långtgående skyldigheten till integration menar jag att alltså gäller ”svenskländskheten”. I ett modernt samhälle finns det inte utrymme för att en särskilt stor andel av befolkningen står utanför kulturen som bär upp den enorma mängden specialiserat samarbete som bygger det moderna samhället. Att bli en del av samarbetslagret i samhället innebär i väldigt stor utsträckning att anamma den ”svenskländska” kulturen och det sker till överväldigande del genom att man anpassar sig till det rådande.

Det är förmodligen ganska jobbigt för de flesta och är möjligheten att låta bli god kommer en del personer välja det. I många fall till stor skada för sig själv, alltid till skada för samhället i stort men i synnerhet de egna barnen och till stor skada för de fattiga på flykt som skulle kunna dra så stor nytta av en fristad i Sverige men som nekas för att det redan finns ett övermått av personer som inte blivit svensklänningar.

Jag tror att ett mycket högt barnbidrag skulle förbättra föräldrars möjlighet att leva livet i Sverige utan att anpassa sig kulturellt och bli svensklänningar ganska mycket. Det vore i så fall ett stort problem och behöver verkligen förhindras.

Jag är tveksam till integrationsåtgärder som språkkrav för medborgarskap. Inte för att det är moraliskt fel vad avser skyldigheter och rättigheter utan för att det i mina ögon ser ut som precis den typ av önskedrömmande skolstyrning som jag finner så misslyckad. Personer som svarar väl på sådana krav behöver dem inte. De har redan den stora kapacitet att långsiktigt planera och genomföra krävande saker som gör att de kommer att inse de stora personliga fördelarna med att lära sig språket och göra det oavsett abstrakta långsiktiga krav. Vad som istället behövs är kortsiktiga konkreta krav inlemmade i en levande social situation. Du ska vara på den här lektionen med alla andra och du ska göra ditt bästa.

Utformar man god utbildningsverksamhet (organiserad som gamla tiders skola – ett stenpalats mitt i staden eller en röd stuga mitt i byn fylld av lärare besjälade av sin uppgift, inte SFI upphandlad till det fräckaste skojarföretaget) och kräver att man endera ska delta i den eller arbeta för att få ut det mycket höga barnbidraget till sina barn så tror jag dock att det mycket höga barnbidraget kan bli en del av en mycket verksam integrationsåtgärd istället för en integrationsfälla.

Vi borde nog införa ett mycket högt barnbidrag

Barn är den enda större grupp i samhället som inte har en i närheten av rimlig inkomst. Att rätta till det är den rimligaste stora åtgärden för att undvika att vi åt framtiden bygger ett paradis utan någon som njuter av det. Det är värt att testa ordentligt här i Sverige för även om situationen här är långt ifrån katastrofal så kunde den vara betydligt bättre och ute i världen finns det länder där det är mycket mycket illa. I Sydkorea är nu varje generation hälften så stor som den föregående.

Gör man det på kloka sätt kan man låta det bli en väldigt viktig del i att hantera andra betydande samhällsproblem också. Barn som far illa. Bostadsbrist. Dålig integration.

2% av BNP är inte lite men givet vad man faktiskt skulle kunna få och hur de långsiktiga konsekvenserna för välståndsökningen är långt mindre skrämmande om fler önskade barn får födas så tror jag faktiskt att det här är något så ovanligt som en udda politisk idé som borde genomföras.

Lämna en kommentar