Jag stöter på en del argument mot koldioxidinfångning och små modulära reaktorer som går ut på att det är tekniskt och ekonomiskt osäkert om teknik av dessa typer kommer att kunna bli tillräckligt billig för att göra stor skillnad i kampen för ett fortsatt beboeligt klimat. Ur min synvinkel är det intressant läsning men väldigt svagt som argument mot rejäla satsningar på dessa områden. Den här texten förklarar varför jag tänker så.
Min bild av arbetet mot klimatförändringarna är att det till 85% är ett arbete med ett väldigt klurigt informations- och samarbetsproblem och till 15% är arbete med tekniska problem. Hade Sverige varit världen hade världsbefolkningen varit närmast garanterad att lösa frågan för vi som svenskar är sinsemellan så pass välinformerade och så pass välkoordinerade att det mestadels vore ett tekniskt problem. Vi skulle hälla resurser över det tekniska problemet tills det löste sig eller vi bestämde oss för att livsstilsbegränsningar är det enda som funkar och sedan införa sådana. Samma sak i mindre men ändå tillräcklig utsträckning gäller oss som EU-medborgare. Men det är som världsmedborgare vi lyckas eller misslyckas med att hålla klimatet drägligt och som världsmedborgare är vi inte tillräckligt välinformerade eller välkoordinerade.
Både koldioxidinfångning och små modulära reaktorer ser ut som eventuellt lovande tekniska lösningar på det 15-procentiga tekniska problemet. Det är dock i mina ögon fel sätt att betrakta dem på.
Rätt sätt är istället att de är till 15% eventuellt lovande lösningar på det 15-procentiga tekniska problemet och till 85% eventuellt lovande lösningar på det 85-procentiga samarbetsproblemet. Med tillräckligt billig koldioxidinfångning krymper andelen av världens människor som behöver samarbeta för att lösa klimatproblemet radikalt. Den (historiskt och globalt sett) stenrika och (historiskt och globalt sett) otroligt välinformerade delen av världsbefolkningen kan lösa problemet själva. Med tillräckligt billiga SMRs som komplementerar vindkraft och solkraft så löses samarbetsproblemet genom att det icke-fossila sol-vind-kärnkraftssystemet blir billigare än det fossila kol-olja-gaskraftssystemet.
Detta innebär att det är rationellt att satsa väldigt mycket mer resurser på att försöka få koldioxidinfångning och små modulära reaktorer till den kostnadspunkt där samarbetsproblemet är löst än vad det vore om det hela bara handlade om vad som vore den bästa tekniska lösningen.
Dessutom är det så att en viktig del av samarbetsproblemet sitter i osäkerhet kring vilka tekniska lösningar som kan komma att fungera. Om vi häller resurser över utveckling av koldioxidinfångning och inte kommer tillräckligt långt med det så skapar det väldigt värdefull information. Samma sak gäller små modulära reaktorer. Att veta att det visat sig att inte vara ett alternativ efter att ha gjort ordentliga försök är mycket mer värdefull information än att tro att det förmodligen finns oöverstigliga tekniska hinder.
Det är alltså inte bara så att vi bör satsa på bred teknisk utveckling för att på så vis förhoppningsvis hitta fungerande tekniska lösningar utan vi bör också storsatsa på utveckling av särskilt lovande tekniska lösningar eftersom oavsett om det lyckas eller misslyckas så skapar det väldigt värdefulla pusselbitar i lösningen av samarbetsproblemet.
Just nu utgår den internationella planeringen och samarbetet från att storskalig koldioxidinfångning kommer visa sig vara möjlig. Vi måste gå den tekniska utvecklingsvägen ända fram – oavsett om den slutar i en vägg eller inte – för värdet av att veta var vägen slutar är i sig större än kostnaden för att gå den.
Man kan inte säga att den internationella planeringen utgår ifrån att små modulära reaktorer kommer visa sig vara en framgång men det finns starka politiska krafter som hävdar att lösningarna i stort sett enbart ska sökas i teknisk utveckling. I den politiska situationen har det ett stort informationsvärde att beta av tekniska utvecklingsmöjligheter även om de slutar i misslyckande.
Om man ser klimatfrågan på det här sättet kan jag inte se annat än att det har väldigt hög prioritet att få till över tid uppskalande auktioner (eller liknande) för infångad koldioxid. Samma sak gäller att få till ett regleringssystem för små reaktorer med likformiga krav samt någon typ av extra betalning för att få upp skalan i produktionen (jag föreställer mig att ett europeiskt SMR-elcertifikatsystem vore bäst).
Jag är väldigt nyfiken på vilka motargument som finns här, speciellt från personer som håller med om att klimatfrågan i huvudsak är ett informations- och samarbetsproblem.