(Tredje delen av tre, del 1 och del 2)
Det jag oroar mig mest för och det jag ur betygssystemsperspektiv gillar bäst i Henrekssons förslag rör konkurrens respektive teknik.
Min oro till att börja med. System fungerar olika med olika stort inslag av konkurrens. Skolan är en fullständig låtsasmarknad. Med det menar jag att när vi försöker använda konkurrens skolor emellan för att driva fram förbättrad kvalitet på skolområdet så har vi inget annat än vår egen klokskap att luta oss mot. Marknader fungerar inte så bra som de gör för att någon lyckats designa det rätta informationsskapandet och de rätta incitamenten (även om det nästan alltid finns sådana inslag), de fungerar bra för att de aggregerar en massa information och incitament på ett ruggigt kraftfullt självorganiserande sätt. Där det finns goda förutsättningar är marknader den smidigaste och kraftfullaste typen av mänskligt samarbete överhuvudtaget.
Men skolmarknaden måste vi alltså designa (om vi ska hålla oss med sådant som offentligt finansierad skola). Och konkurrenstrycket är en designparameter. Att tillåta vinstdrivande företag på marknaden är ett sätt att höja konkurrenstrycket. Högre konkurrenstryck kräver en sundare incitamentsstrukur. Som jag ser det är Henrekssons förslag just detta. Ett försök att skapa en incitamentsstruktur som håller för ett konkurrenstryck som är tillräckligt högt för att det ska driva kvalitet på ett meningsfullt sätt.
Jag är skeptisk. Visserligen gillar jag den generella riktningen. Mer av traditionell lättmätt kunskap. Men det är inte allt jag vill ha av skolan. Inte som lärare, inte som förälder, inte som medborgare. Jag är biologilärare. Jag tycker det är rimligt att jag tar eleverna till ungdomsmottagningen. Inte för att de gynnar dem i tidseffektiv utsträckning på det prov som kommer utan för att det är bra att ha varit där och sett var det är (många tjejer har redan hunnit dit innan, men mycket få killar och en del av tjejerna som inte varit där är just de som man allra mest vill att ska hitta dit.)
Jag tycker att det är rimligt att jag avsätter en del tid till undervisning om och övning i att hitta adekvat medicinsk information. De ska känna till umo.se, 1177, hur värdefullt det är med att vårdpersonal har omfattande träning i att veta vad de inte vet och skicka vidare i så fall. Jag tycker det är rimligt att jag försöker se till att ordna studiebesök i den forskningsverksamhet som bedrivs runt vår hemstad (klimatförsök bland annat). Detta är inte svammel, det är inte flum och det är inget som hamnar på ett nationellt prov. Eller, man kan ju inbilla sig det, men explicit undervisning i det traditionella undervisningsinnehållet är så mycket bättre för att maxa provskrivarpotentialen. Jag gör det alltså med öppna ögon, trots att jag mycket väl fattar att varje sån här timme rakt av av försämrar deras np-resultat.
Sånt här blir sammantaget kanske 15-20% av undervisningstiden. Mycket plats till traditionellt undervisningsinnehåll undervisat på traditionellt sätt, men helt klart en signifikant del annat. Och jag vill ha det så. Framöver också.
Samtidigt har jag sett kraften i incitament parat med smygande kulturförändringar som görs till självklarheter. Och det är just här jag tycker att författarna till Pedagogiken och kunskapssynen gör bort sig som mest. Var finns incitamenten som driver kunskapsrelativism i skolvardagen? Vem mäter detta? Svaret är ingenstans och ingen. Jag har jobbat i ett arbetslag som framgångsrikt kört vår egen melodi med normala klasser och normal traditionell undervisning när vi flyttades in i ett nybyggt slott fysiskt utformat för att stötta onormal undervisning. Mina kollegor använder en lärobok som skrevs på slutet av sjuttiotalet för LGR 80, uppdaterades med ett par nya sidor till LPO 94 och som sedan uppdaterades till LGR 11 med detta. Och det är inte ovanligt, den finns och används i olika utsträckning på alla sex kommunala högstadieskolor där jag arbetat (inte på friskolan).
Kunskapsrelativism. Inte så långt ögat kan se.
Men där incitamentet, mätningen och den smygande hegemoniska diskursen verkligen finns, godkäntgränsen, måluppfyllelsen, där står vi inte emot för fem öre.
Så jag är rädd för att det system Henreksson skissar i längden ska tränga ut 15-20% av mitt ämne och mycket mer av andra ämnen. Vi kommer ju inte se några nationella prov i bild, direkt. Genom konkurrens, incitament och i längden kultur.
Men då är det dags för en liten strimma rent och oförfalskat hopp. Henreksson nämner också de nya möjligheter vi faktiskt har genom den teknik som numera möjliggör annat än det tidiga nittiotalets valmöjligheter. Jag ser samma teknik som Henreksson, datoriserade register, men jag är än mer optimistisk.
Det är jag för hur bekymrad jag än är för vart konkurrensen ska ta den dåligt styrda låtsasmarknaden så är det inte det enda molnet på min himmel. Staten, ett annat av våra fantastiska verktyg för mänskligt samarbete, kan nämligen också styra åt skogen. Case in point. Sveriges skolsystem. Och kanske snart nog, Finlands. Annars är det ju lätt att tycka att om staten fixar Finland (eller Sverige på 80-talet), vad ska man löjla till det med konkurrens för? Svaret jag har är metakonkurrens för att stabilisera den statliga lösningen i ett bra läge.
Låt friskolorna köra på Henrekssons förslag, rakt av. Eller med lite lämpliga krusiduller. Tillåt därefter vad helst den femte mest liberala riksdagsmannen önskar tillåta, om det så är friskolor drivna via företagsstrukturer till lika delar sammansatta av före detta skatteverksanställda, techmiljonärer, advokater från Panama och malmöitiska målvakter övervakade av någorlunda väldresserade mullvadar. Bara incitamenststrukturen är på plats och ersättnings- och antagningssystemen inte parasiterar på övriga delar av skolsystemet och föräldrar ges förutsättningar att göra välinformerade val.
Gör samtidigt allt som behövs för att styra upp den statlig/kommunala skutan. Framförallt att en gång för alla befodra upp kommunerna till sin kapacitetsnivå¹ och därmed låta staten sköta den direkta skoldriften så man kan lugna sig med all sorglig rättighetsstyrning och börja ta ansvar för sin egen verksamhet istället.
Ta fram ett rimligt betygssystem (eller låna kalkerpapper ur samma gamla förråd som vi ställde in det gamla 1-5 systemet och kalkera av det, rätt på) att köra i det statliga systemet.
Och sedan, och detta är det fina i kråksången och det moderna datoriserade registrets gåva till oss: Ekvivalera betygen från de båda systemen (eller tre eller nåt, om seriösa friskolor inte vill släppa in målvaktsdrivna skolor i sitt system) genom att skapa en förväntad studieprestation på gymnasiet baserad på tidigare elevers betyg från skolan (och kanske även den betygsättande läraren) och senare prestationer på gymnasiet. Sätter du för höga betyg trycks du snabbt ner framöver.
Då får vi också ett rimligt sätt att ge en automatiskt balanserad styrsignal från skolsystemet som helhet vad gäller innehåll. Blir friskoleracet överlägset i att gymnasieförbereda så flyttar elever dit. Men ger det små eller inga fördelar så kan föräldrar och lärare som jag utan tvekan sätta ner foten för en traditionell men balanserad skola. Flummar den statliga lösningen iväg syns det på fem år istället för på femton, samma sak om friskolorna konkurerar fram små barnträlar till ingen nytta. Vi medborgare kan då kanske undvika ett och annat blindskär i styrningen av vår skola.
(Tredje delen av tre, del 1 och del 2)
1 Kommunerna har idag alldeles för lite makt över skolan. Detta eftersom staten i sin oändliga kärlek till det lokala tvingar dem att driva skolan själv. Med tanke på den institutionella kapaciteten i kommunerna är det ungefär som om man tvingade kommunerna att bygga skolor men förbjöd dem att hyra in ingenjörsbyråer för projekteringen.
Staten har institutionell kapacitet nog för att driva skola och borde ta över skoldriften från minimum de kommuner som önskar det (eller folkomröstar om det utan vetorätt för kommunfullmäktige). Sedan kan staten möjligen erbjuda en stor normal driftsorganisation och ett par mindre, onormala. Kommunerna kan om de så önskar be om onormal skola. (Vilket blir mycket bättre med tillräcklig institutionell kapacitet, se exemplet friskolekedjan Kunskapsskolan kontra diverse ensamma kommunala initativ att styra upp något lika onormalt.)
Det skulle dramatiskt öka åtminstone alla kommuner mindre än Umeås reella makt över skolan samtidigt som staten också skulle få mer makt på samma gång. Det är kul med maktfrågor som inte är nollsummespel.