Magnus Henreksson har kommit med ett förslag till nytt betygssystem som han presenterar i ett policypapper. Det finns mycket att säga om det, men jag tänker börja med ett rejält bravo!
En liten brasklapp dock. Jag skulle ha lättare att skriva bravo om det inte vore så att jag anser att Henreksson och hans medförfattare i Kunskapssynen och pedagogiken går bort sig stenhårt i det postmoderna träsket¹ och bakgrundsdelen i policypappret är ytterligare en veva i samma raggarrunda.
Men bravo likafullt. För det är ett bra förslag.
Jag kommenterar det i tre delar, de båda viktiga förslagen, de coola (men i vissa fall opraktiska) detaljerna och avslutningvis något jag kallar konkurrensen och teknikens kraft.
De båda viktiga förslagen
Henreksson föreslår ett betygssystem som är relativt och som saknar godtyckliga gränser som vår nuvarande E-gräns. Det är underbart, borde vara självklart och allt annat är egentligen betydelselöst finlir i jämförelse.
Den hårda gränsen mellan E och F är det sämsta inslaget i vårt nuvarande betygssystem. Skolans styrning lämnar mycket övrigt att önska på många sätt men det är få av dem som inte kraftigt förvärras av hur vi först skapat E-gränsen, sedan glidit över i att diskutera skolans resultat i termer av måluppfyllelse (nästan alltid mätt som andel minst E på ett eller annat sätt) och som en konsekvens numera försöker göra vårt jobb med massiva snedstyrande E/F-incitament mer eller mindre överallt. Jag ska ge två djupt obehagliga exempel.
- Sist jag jobbade på högstadiet gick 3/4 av lärartiden i matematik i årskursen jag arbetade i till de elever som befann sig i riskområdet för F i matematik. Hela organisationen sattes med syfte att fixa godkända mattebetyg.
- När jag satt i kommunal utbildningsnämnd fick vi årligen siffror på kommunens måluppfyllelse mätt som andel elever med alla godkända betyg och som andel elever med behörighet till gymnasiet. Det var resultatmåtten vi fick. Och det vad vad vi förstod att fråga efter. (Ok, jag frågade en gång efter hur många tvåor som kan läsa, men en svala gör ingen sommar.) Att ”styra” skolan med denna överblick är som att ”styra” en supertanker i dimma genom att kolla på en snygg powerpoint med noteringar om var utkiken tror vi befann oss i morse.
Detta är helt igenom osunt och jag tror inte folk utanför skolvärlden riktigt har möjlighet att förstå hur illa situationen är eftersom vi i skolvärlden lärt oss ta det för givet att det är så det fungerar. (För övrigt ett äkta exempel på en styrande icke ifrågasatt bakgrundsidé.)
Så ville man bara veta om förslaget är bra så kan man sluta här. Förslaget innebär att E-gränsen flyger ut genom fönstret. Förslaget är således bra.
Dessutom kapar Henreksson alltså bort allt vad betygskriterier och kunskapskrav heter och förordar istället ett relativt betygssystem. Tummen upp! Jag tänker inte slösa tid på att förklara varför det här är bra utan jag tänker istället förklara varför det är superbra givet att man tycker att det finns allvarliga problem med dagens luddiga betygskriterier.
Skälet till att det är superbra bygger på att vi upplever en vindkantring på betygsfronten. Och på att ingen enskild person kan ta större ära för det än Isak Skogstad. Det finns numera bred acceptans för att dagens betygskriterier är dåliga. Problemet är att lösningen som framhålls av många är tydligare betygskriterier.
Men ibland (eller inom skolvärlden – oftast) är boten värre än soten.
Och detta är alltså ett sådant tillfälle. I kvadrat. Vi har alltså ett djupt dysfunktionellt betygssystem framförallt på grund av F/E-problematiken. Men luddiga kriterier, F på nationella prov som blir E i slutbetyg och liknande förhindrar verksamheten från att kantra helt. Så tydliga betygskriterier vore katastrof utan en realistisk syn på skolan i övrigt.
Men det kanske kvittar. För bra, tydliga betygskriterier är en omöjlighet. Eller rättare sagt. Trots att de vore så uppenbart välgörande för många pedagogiska situationer har de aldrig skapats och använts i något av världens skolsystem. Det är ju inte ett formellt bevis, direkt, men mer än tillräckligt för att man ska kunna förlåtas om man tror att vi går säkra på ren omöjlighet.
Fast å andra sidan ska man aldrig underskatta det svenska laget när det kommer till vår nationalsport. Önsketänkande. Det ser inte ut att gå men det måste gå-tänkande. Så även om det får mig att rysa in i märgen så måste jag erkänna att även om jag tror att tydliga och bra betygskriterier är omöjliga så finns fortfarande möjligheten till tydliga och dåliga betygskriterier.
Och nu till det superbra. Henreksson och Skogstad har kontakt! Måtte, bara måtte Henreksson övertyga Skogstad om de överlägsna fördelarna med ett relativt system! Luddiga betygkriterier är ett ont, men tydliga är sjufalt värre!
Så det ser alltså lovande ut när vi går in på detaljerna:
Del 2. De coola (men i vissa fall opraktiska) detaljerna.
Del 3. Konkurrensen och teknikens kraft.
1 Vad jag menar med att författarna till Kunskapssynen och pedagogiken går bort sig i det postmoderna träsket är att de skapar sina egna fakta, utan täckning i verkligheten. Mer specifikt sker det ironiskt nog genom att de tar lejonparten av det som gått fel i svensk skola under de sista tre decennierna och spårar det till en dominerande kunskapssyn som de kallar postmodernistisk och menar att präglas av kunskapsrelativism. Ett citat från Henrekssons policy paper som ligger nära stilen och de grava misstagen i boken är ”Betyg måste sättas, trots att kunskapssynen inte tillåter någon i överordnad position – staten, skolan, rektorn, läraren – att definiera vilka kunskaper som ska förvärvas.”
Detta är givetvis skrattretande för någon som är någorlunda inläst på nittiotalets svenska skolhistoria. Det fanns inte aversion mot att definiera vad de olika betygskriterierna skulle innebära. Tvärtom! Att det skulle finnas definitioner av vad de olika betygsstegen krävde var tänkt som ett skydd mot godtycke och orättfärdig maktutövning jäntemot eleverna. Detta var ett av de centrala argumenten för att lämna det relativa betygssystemet. Men samtidigt ville man verkligen flytta den definierande makten (och snart sagt all annan makt också) från den onda byråkratiska staten till den goda lokala skolan och läraren. Men att flytta är inte att ta bort! Förutom att det i praktiken var precis vad det blev. Lustigt nog. Eller olustigt, om man betänker konsekvenserna. Har man inte koll på de här skeendena och känner att man behöver det är för övrigt Jörgen Tholins avhandling om lärares arbete med att ta fram lokala betygskriterier en bra start. Där finns nog också uppskattningen om att minst en miljon lärartimmar gick åt till att ta fram lokala betygskriterier.
”inte tillåter någon i överordnad position – staten, skolan, rektorn, läraren – att definiera vilka kunskaper som ska förvärvas.”
Jo tjena.