Vad jag är förvirrad av kring långsiktig Coronabekämpning

1.

Ovanliga saker händer fort nu.

Den här texten är skriven för att försöka bidra med förvirring i det. Jag är på inget vis epidemiolog utan är tvärtom en vanlig dussintyckare av den sort som förväntar sig kunna läsa, diskutera och i viss mån förstå allt från trender i förnedringsrån till klimateffektiviteten i elcertifikatsystemet. Men nu är jag förvirrad, och jag tror starkt på att man måste vara vaksam på sin förvirring, lyssna in den ordentligt och sen räcka upp handen och fråga.

Det kan kanske tyckas platt eller i rådande läge närmast farligt att vilja bidra med förvirring, men i den mån jag sitter på någon liten expertis så är förvirring mitt område. Det är fruktansvärt mycket mer effektivt att lära sig något i en dialog mellan okunnig och kunnig där den okunnige aktivt bidrar med att försöka visa upp sin okunskap genom att ställa frågor. Många talar om effekter på uppemot 2 standardavvikelser men jag tror det dels är överdrivet och dels även innefattar annat än dialogen. Men det finns mycket god anledning till att så många kraschade drömmar om bättre mer progressiv undervisning startar i dialogens uppenbara effektivitet och krossas mot klassrummets 1-till-25-verklighet..

En stark invändning mot detta perspektiv är att rådande kris inte är rätt tid för att jag ska få min glupande nyfikenhet stillad. Jag tror detta är ordentligt fel. Jag tycker det verkar som att vi helt plötsligt hamnat i en ond tid då vi alla måste inordna oss något som i vissa aspekter liknar soldatliv. Med det menar jag två saker. Under det kommande året kanske vi kommer att behöva göra saker som leder till minst samma risk att dö som det gjort att vara svensk utlandssoldat de sista 40 åren. Och vi kommer att behöva inordna oss under en central auktoritet, inte i soldatens utsträckning men i mycket större utsträckning än vi är vana vid.

Den auktoriteten är regeringen. (Och jag tror vi mycket väl kan komma att se en samlingsregering, vilket jag i så fall kommer välkomna trots att jag röstade för den nuvarande och tidigare varit aktiv i Miljöpartiet.)

Men vi har inte den träning och de sociala strukturer som behövs för att vi ska kunna åtlyda regeringen. Mycket av det vi måste göra kommer inte låta sig kontrolleras även om vi säkert kan komma att se second-best-åtgärder som motiveras genom att de är dåliga versioner av bättre åtgärder men som går att kontrollera. Typ åldergränser för att få köpa mat för att riskgrupper ska hålla sig inne eller så. Därför kommer vanlig åtlydnad komma att behöva kompletteras med att så många som möjligt förstår vad som händer och varför vi ska göra som vi ska göra.

Sen finns det också en viktig aspekt till. Visst kan självutnämnd twitterexpertis förtjäna hån och vi är i ett mycket farligt läge om den centrala kontrollen och samordningen bryter samman. Det är inte en risk att ta lättvindigt på. Men. Situationen nu är väldigt oförutsägbar och vi kan förmodligen hamna i att mänskligheten skadas mycket mer av att ekonomin bryter samman än av viruset i sig. Ingen kunskap är just nu viktigare än epidemiologi, men den kommer inte ensam förmå att lysa upp vårat vägval.

Speciellt gäller detta eftersom vi befinner oss på oprövad mark. Epidemiologernas förgivettaganden skapade i en normalsituation prövas nu i en allt annat än normal situation.

Vi bör nog försöka delge epidemiologerna och regeringen vår förvirring.

2.

Min förvirring handlar främst om de båda långsiktiga alternativ jag föreställer mig finns för att hantera det här satans viruset. Flatten the curve har det hetat de sista dagarna i mitt nätflöde. Vi måste platta till kurvan så att inte sjukvården kollapsar under överbelastning. Det är basen i Storbritanniens strategi för att hantera viruset och även om Folkhälsomyndigheten tyvärr kommunicerar i en mindre resonerande ton så är det tydligt att det är det som gäller även här i Sverige. Gott så.

Men vad är den långsiktiga målsättningen? Flatten-the-curve ser i mina ögon ut som att samma totalantal smittade ska spridas ut över en längre tid. Av vad jag nu läser är det inte riktigt så. Det handlar också om att minska det totala antalet. Eller det är i alla fall samma åtgärder som ska användas för dessa olika syften.

Det verkar dock vara radikalt olika andelar smittade som antas i olika länder. Kina verkar vara inne på att de ska ha betydligt mindre än en promille smittade totalt. Tysklands Angela Merkel säger istället att det är oundvikligt att i storleksordningen hälften av befolkningen smittas förr eller senare. Den norska planen jobbar med flera tiotals procent. Likaså Sverige och Storbritannien. Eller?

Jag förvirras av vad som ger dessa radikalt olika visioner.

  • Har europeiska länder för många smittade för att Kinas version ska vara möjlig?
  • Har europeiska länder för liten vilja/kapacitet att tvinga folk att efterlyda drakoniska påbud för att Kinas vision ska vara möjlig?
  • Har europeiska länder för liten test-kapacitet för att Kinas version ska vara möjlig?
  • Uppfattar europeiska beslutsfattare sannolikheten för att Kinas version ska lyckas som så liten att den inte är värd sitt pris?
  • Eller är den inte värd sitt pris oavsett? Är det i så fall ett pris mätt i högsta antal bevarade livsår? Eller något liknande, som också tar hänsyn till annat vi värderar? Finns det ”heliga värden” som måste helgas oavsett?

3.

Jag förvirra också av hur lite det skrivs om samordning på europeisk nivå. Någon har i allt det jag läst skrivit att öar är i ett helt annat epidemiskt läge. De kan hålla folk ute över tid och ska därför vikta utrotning av inhemsk smitta mycket högre än andra. Nya Zeeland tycks uppfatta sig som en ö. Uppfattar Israel sig som en ö? Kina tycks helt klart vilja vara en ö.

Men de europeiska ekonomin sitter ihop och de europeiska länderna sitter ihop. Tror sig något europeiskt land kunna bli en ö?

Här tänker jag att det finns en omfattande samarbetsproblematik. Livsmedel måste fram, annars svälter (åtminstone) vi svenskar. Estland tänker upprätthålla import från Sverige men inte resande.

Men vad händer om vissa europeiska länder satsar allt på att uppnå den kinesiska versionen och vissa istället kör den tyska/brittiska/svenska/norska? Då måste vi bli öar för varann. Hur stora krav ställer det på samarbete för att import/export och därmed specialisering ska kunna upprätthållas?

Den sameuropeiska upphandlingen av sjukvårdsmaterial verkar vara en helt utmärkt idé. (För jag förväntar mig mycket högre produktion om vi kan hålla ihop leverantörskedjor och utnyttja våra olika specialiseringar i tillverkningen.) Men en del länder har infört exportstopp. Jag undrar:

  • Vad gäller i de länder som stängt gränserna? Kör lastbilarna och tågen eller kör inte lastbilarna och tågen?
  • Är gränsstängningarna en del av ett tydlig ställningstagande för den kinesiska versionen eller är de signaler om att ledningen gör något handlingskraftigt vad som helst?
  • Finns det länder som tydligt signalerar samarbete runt sjukvårdsmaterialet eller har hela vår världsdel bestämt sig för att skjuta varningsskott i sina egna fötter?
  • Eller finns det något land med så stor del av tillverkning+leverantörskedjor att de faktiskt tjänar på att gå fram själva?
  • Är tanken att Kina ska kunna välja vilka EU-länder de handlar med och inte handlar med och därmed (förmodar jag) kunna utöva starka påtryckningar på vilken politik som ska föras. Främst välja Kinas version, antar jag.

4.

Slutligen är jag förvirrad kring tidperspektivet, främst i förhållande till ekonomins funktion. Branscherna som rasar ihop tycks mig sätta två nedräkningsur på samhället. Folk som snart står utan försörjning måste ha försörjning. Hoppet om en kommande normalitet som kan användas för att övervintra våra högspecialiserade produktionsmönster räcker ju säkert ett slag. Men hur länge?

Vi har a-kassa för många. Bra så, men också fullständigt idiotiskt i en sån här situation att den inte varit obligatorisk. Men ansvaret för det ligger på oss alla. Finns det möjlighet att se till att vi snabbt som tusan ser till att alla har plats i båten? Inklusive egenföretagare och daglönare av alla sorter?

Osäkerheten om en eventuell kommande normalitet och hur den kan se ut (kanske främst i turistbranschen, eller?) är väl fundamental men finns det något epidemiologerna kan säga om saken? Och talar nationalekonomerna med epidemiologerna om hur länge de gamla produktionsmönstren kan övervintra?

  • Givet att den kinesiska versionen alls är genomförbar i en europeisk kommande ö omfattande alla eller många EU-länder: Överstiger tiden för övervintringshoppet tiden av allmän drakoni givet den europeiska smittspridningen? Idag? Om en vecka? (Drakonitiden är väl mycket starkt beroende av smittspridningens omfattning som i sin tur växer exponentiellt?)
  • Återigen: Är statsledningen för vårt sydvästra brödrafolk stollar med håll-gränsen-dille eller vill de visa sina epidemiologer, sitt folk och sina kära grannfolk att drakoni är säsongens färg och alla gör bäst i att anpassa klänningen efter det?

Och slutligen:

  • Finns politiskt konsensus om att precis alla inklusive egenföretagare osv. ska upp i båten eller har vi vår generations bästa möjlighet att en gång för alla kväsa inspirationsföreläsarna?

Lämna en kommentar