I
Jag är ordentligt skeptisk till tanken att läraryrket borde professionaliseras. Bli en profession. Som läkare. Legitimation. Yrkesetik. Ett yrkesspråk. En kunskapsbas kontrollerad av professionen. Och allt det här andra som samhällsvetare av olika slag har kommit fram till att präglar läkarkåren och några andra lite liknande yrkesgrupper.
Anledningen är att jag tror att läraryrket både saknar det relativa kunskapsdjup och de ingripande och ibland irreversibla konsekvenser som präglar en del beslut som läkare och jurister fattar. Som jag uppfattar det är grejen med professioner att de är ett sätt att samhälleligt hantera det dilemma som uppstår när man som människa behöver ha väldigt mycket tillit till en okänd person i dess yrkesroll. Kvacksalvare och brännvinsadvokater har varit verkliga problem. De har utgett sig för att kunna något som patienten/klienten har svårt att kontrollera eftersom det finns en stor kunskapskillnad mellan patienten/klienten och läkaren/advokaten. Kunskapsskillnader finns på många andra områden också, men även om man ofta drar nytta av exempelvis en ingenjörs kunskaper så kräver det inte att man själv anlitar ingenjören. Det hela medieras istället av andra stora organisationer eller enkla och välfungerande informationsprocesser som till exempel vid köp och användande av standardiserade prylar. Men i läkarfallet blir professionen ett sätt att staga upp tillitsproblemet.
Så varför har vi inte sett samma professionaliseringslösning kring läraryrket? Även där krävs ju en del tillit?
Mitt svar är att tilliten som krävs är för liten. Konsekvenserna av lärares beslut är inte tillräckligt stora. Kanske invänder någon att konsekvensen av att deras högst oprofessionella engelskalärare inte gav dem ett A i engelska var att de inte fick gå läkarprogrammet och nu själsligen förtvinar i psykologyrket.
-Pytt, säger jag.
Att hamna i psykologyrket kanske dödar själen men rimligen inte i samma utsträckning som en oförtjänt fängelsevistelse eller lika snabbt som en oupptäckt cancersvulst.
Fast den som menar att det är skamligt att deras tioåring fortfarande inte blivit lärd att läsa ordentligt, den står jag svarslös inför. Skulle professionaliseringssnacket bestå i hejarop runt hur lågstadielärarna samlades kring sin heliga uppgift att lära varje unge läsa så skulle jag tacksam och förundrad stå vid sidan och applådera. Skälet till det handlar om relativt kunskapsdjup.
Duktiga lågstadielärare kan något som andra i samhället inte kan. De kan lära en hel klass lågstadiebarn läsa. Visserligen är inte vägen till det kunnandet lika lång och esoterisk som vägen till vilken magi det nu är som användes när barnläkaren en fredagförmiddag var uppe på besök i Kiruna och tittade på vår då två månader gamle son, skickade honom med ambulansen till Gällivare och därmed satte igång en sex dagar lång kedjelangning som direkt involverade minst femtio personer och slutade med att han vid lunchtiden på onsdagen låg frisk och nyopererad i en spjälsäng på Akademiska i Uppsala.
Men ändå. Lågstadielärarkåren har ett praktiskt kunnande och en stabil akademisk kunskapsbas som är okänd för allmänheten. Dessutom har lågstadielärarna skolans viktigaste uppgift. Tillsammans blir det tillräckligt för att motivera åtminstone någon typ av lätt-läkeri i stil med revisorer eller andra liknande mellanmjölksprofessioner.
I resten av läraryrket – icke så.
Och det är inte för att man inte behöver kunna en himla massa för att fungera som lärare. Det behöver man. Det är bara det att det är grejer som andra också kan. I stor och helt unik utsträckning.
För så här är det. Om var och en hade följt efter en läkare och använt 9000 timmar av sin uppväxt till att titta på de mest centrala delarna av en läkares yrkesutövning så hade läkaryrket inte varit en profession.
Detta borde inte gå att bortse ifrån. Klart en lärare besitter närmast magisk kunskap sett ur perspektivet hos någon som aldrig har varit i en skola. Men alla har varit i en skola. I minst 9000 lektionstimmar. Och tittat på lärare som undervisar. Och undervisa – det är vad lärare gör. Det är vad yrket går ut på. Så trots att kunskapsdjupet är avsevärt är magin högst begränsad för det relativa kunskapsdjupet är litet.
Har man fått syn på det här sekundärskäms man när ens fackliga företrädare är ute i media och svamlar om hur konstigt det är att folk är tveksamma till att lämna sina barn på operation hos en kirurg utan legitimation men accepterar att lämna dem till lärare utan legitimation. Det är ju okej! Vi vet ju det! Att folk som fixat gymnasiet ordentligt vikarierar som lärare men inte som läkare är bra. Det är så den begripliga världen fungerar och borde fungera. Det är lärarlegitimationen som är knasig, inte de vikarierande 20-åringarna. De är inte fullgoda lärare, men de är inga vandrande katastrofer heller. Min sons liv räddades av en 50 man lång langningskedja. Pröva i tanken hur många personer ur den som går att byta ut mot arbetsvilliga 20-åringar med goda gymnasiebetyg utan att han istället dör. Försök sedan läsa fyra professionaliseringsartiklar ur endera Lärartidningen eller Skolvärlden utan att sekundärskämmas.
Det gör ont att se lärarfacken, både mitt och det andra, kära ner sig i en fantasi. Nu så till den milda grad att även LF slutligen bestämt sig för att vara ett professionsförbund. Och när verklighetskontakten brister blir strategin lidande. Istället för att driva upp lönerna för ickelegitimerade kollegor och tillsammans jobba för rimliga arbetsförhållanden är strategin nu att strunta i dem (och därmed göra dem billigare och än mer lockande att anställa) och istället tubba staten till att upprätthålla en låtsasgräns genom att lajva lill-läkare. Vi har fått en yrkesansvarsnämnd och yrkesetiska principer och en legitimation och speciellt skickliga förstelärare och så småningom kanske vi får ett professionsprogram. Alldeles strax kommer nog den så hett efterlängtade statusen också att infinna sig.
Vi lärare väntar i alla fall på status som om vi vore stammedlemmar på en söderhavsö iklädda alla pilotens yttre attribut och därmed rimligen borde locka till oss flygplan.
II
Men lik förbannat är några av mina favoritskolreformer saker som jag skulle kalla professionaliseringsreformer. Äkta professionaliseringsreformer. Först ut är 2021 års läromedelspeng.
2021 års läromedelspeng är den kommande läromedelspengen som sätts av staten med en given summa per elev i ett givet ämne i en given årskurs och där den undervisande läraren är den som enväldigt beslutar över hur den används. Läromedelspengen är många saker men i sin kärna är den en professionaliseringsreform. Det kan förstås tyckas löjligt i vår tid. Att vara duktig med läromedel idag består ju huvudsakligen i att få ihop något som närmar sig 75 läroböcker till sina 75 elever genom att trixa sig runt köpstopp, fixa smarta byten med grannskolorna och med smicker och stål söndra och härska på arbetslagets budgetmöte.
En bättre värld är möjlig. En mer professionell värld.
Jag tror inte att vi lärare är sådär jätteduktiga på att välja läromedel. Man blir duktig på det man gör och oj vad mycket mer tid jag lagt på att trixa med att få ihop tillräckligt många läroböcker än att välja läroböcker. Men jag tror att det är kunskap som är möjlig för lärarkåren att bygga givet att vi har förutsättningar för det. Det är också något som vi skulle värna och vara stolta över. Intresset för att läsa och skriva läromedelsrecensioner skulle mångdubblas om vi lärare visste att vi nästa år har pengar att köpa in läromedel. Och nästa år. Och nästa år. Sen skulle vi börja gå samman i förköpsgrupper som talade med förlagen om önskade förbättringar. Ungefär samtidigt hade vi sett de första crowdfundade läroböckerna. Under åren som kom hade vi också börjat testa vad som fungerade och vad som inte fungerade i läromedelsväg. Med tiden hade vi utvecklat ett yrkeskunnande kring läromedelsval och läromedelsmarknaden hade anpassat sig därefter. Förmågan att fixa fram lärobok nr 74, 75 och sen halvt i panik också nr 76 till den där nye killen i klassen genom att ringa runt bland kollegor efter prövoexemplar hade däremot gått förlorad.
Utanpå ser kanske läromedelspengen ut ungefär som annat professionaliseringssmink. Ett yrkesprivilegium. Kopplat till legitimationen. Bara en legitimerad lärare förstår att välja lärobok. Jajamen. Väljer man fel går det åt skogen. Det finns fyra att välja på. Ingen är fel. Men ändå.
Skillnaden är innandömet. Till att börja med, uppsåtet. Kräver vi läromedelspeng så är det inte för att vi söker status i andras ögon. Det vi då kräver är rimlig respekt för vårt yrkesutövande. Det handlar inte om att värna oss från folk som tittat på oss i 9000 timmar och nu själva står mellan tavlan och klassen. Handlar det om att värna oss från någon så är det från en skolgemensam inköpsfunktion som fått mängdrabatt eller från ytterligare en från legionen av kommunala glädjebudgetkalkyler som inte slog in i år heller.
Framförallt är skillnaden kunskapen. En läromedelspeng vore ett sätt för samhället att försöka komma i åtnjutande av en kunskap som samhället idag inte kommer åt. Det nuvarande systemet bygger inte den här kunskapen. Inte i tillräckligt stor omfattning.
Kanske går det att istället centralisera kunskapsbygget. Skapa en läromedelsmyndighet. Börja granska läromedlen. Sätta betyg, skriva rapporter. Kanske ha samarbete med forskare. Som forskar på oss. Det vore att välja avprofessionalisering. Det måste inte vara fel. Skolan finns för eleverna, inte för oss lärare.
Där finns själva kärnan i professionaliseringsgrejen. Vad samhället får tillbaka. Läkarkåren är en profession eftersom samhället vinner ett sätt att hantera den stora graden av kunskapsskillnad och all den tillit man då måste ha till sin läkare. Men relativ kunskapsskillnad är alltså inget rimligt alternativ för oss (ämnes)lärare. Ska vi syssla med professionaliseringspyssel så måste vi därför ha en annan bild av vad det ger tillbaka till samhället.
Det är ingen slump att utredningen om professionalisering i skolan hette ”Utredningen om en bättre skola genom mer attraktiva skolprofessioner”. Där finns bytet mellan samhället och yrkeskåren, en bättre skola. Men där finns också feltänket. Profession som något attraktivt. Tomma privilegier, utdelade endast för att locka in en större andel än dagens i läraryrket. Betalt, men inte i pengar och arbetsförhållanden utan i yrkesprivilegier, titlar och självbedrägeri.
Min betalning vill jag ha i reda pengar, rimligt många undervisningstimmar och rimligt många elever.
Men där yrkesprivilegier verkligen kan stärka oss i lärarkåren i vårt kunskapsbygge på ett sätt som kommer våra elever till del, där ska vi inte skygga från dem bara för att de till det yttre liknar våra dagars statuskåta professionaliseringssträvanden. En läromedelspeng vore först och främst en väg till en bättre skola, inte ett sätt att låtsas betala oss med tomma statusförhoppningar.
Det är den sorts professionalisering jag trots allt vill se.