Hur ska jag veta om det pedagogiska etablissemanget är ett bra begrepp?

Gunnlaugur Magnusson skrev nyligen en essä om hur han menar att begreppet ”det pedagogiska etablissemanget” används. Essän är läsvärd. Slutsatsen är att det begreppet används på ett sätt som antyder betydligt större åsikts- och intressegemenskap och intern kommunikation än vad Magnusson menar att verkligen finns. Vidare skriver Magnusson att begreppsanvändningen därmed är någonstans på en skala mellan populistisk (en dålig homogen elit vanstyr) och konspirationsteoretisk (en dålig homogen elit vanstyr genom att konspirera sinsemellan).

Isak Skogstad är en av de personer som Magnusson pekar ut som ansvarig för att begreppet används som det gör. I en ordväxling på twitter avfärdar Skogstad Magnussons text med att Magnusson förnekar det uppenbara, att det finns ett pedagogiskt etablissemang. Skogstads högst rimliga resonemang om att han själv tillhör ett tyckonomiskt etablissemang och att det givetvis också finns ett pedagogiskt etablissemang tycks ta fasta på att Magnusson skrivit att det inte finns något sådant. Det är också sant. Utanför twitters teckenbegränsade grälfester är dock den relevanta frågan vilka egenskaper det pedagogiska etablissemanget verkligen har. Magnusson argumenterar för att det pedagogiska etablissemanget är betydligt mer splittrat än vad begreppsanvändningen antyder och att den svenska skolpolitiska diskussionen därmed missar viktiga nyanser och förklaringar som behövs för att faktiskt begripa sig på den svenska skolan.

Nu ligger det i människans natur att avfärda sådant som stör de uppfattningar man redan har. Att även de bästa stundtals faller offer för detta märks såväl på Magnussons etablissemangsförnekande formulering som på att Skogstad tar fasta på detta snedsteg istället för på den intressanta kärnan i Magnussons text.

Om även skoldebattens intellektuella föregångare går vilse, vilket hopp finns det för oss efterföljare?

Hur ska vi kunna se vad som är verkligt och sant när våra tankefel ligger i ständigt nya bakhåll?

Jag sympatiserar helt klart med Magnussons argumentation för att det pedagogiska etablissemanget är ett begrepp som laddats med felaktiga föreställningar. Men mycket mer än jag sympatiserar med det vill jag veta hur det egentligen är. Och jag vill hitta sätt för att inte bara se hur det är utan också tro på vad jag ser.

Därför undrar jag detta: Är en samlad bild av Skolverkets pågående kursplanerevidering en bra värdemätare i frågan?

Det är ju helt klart så att det i den debatten slängts iväg en hel del kommentarer om inte bara pedagogiska etablissemang utan också om akademisk myndighetsvänster, men det skulle ju kunna vara normalt icke underbyggt knäppgökeri.

Sätter jag ribban för lågt när jag tänker att ämnesgrupperna som arbetat med de olika ämnesförslagen borde spreta en hel del om Magnussons ord ska vara värda att ta på allvar?

Om det finns en enig eller näst intill enig tendens över ämnesgrupperna att trots direktiven snarast plocka bort kunskap och allmänt flumma till ämnena ytterligare, ja då är Magnusson definitivt vederlagd?

Om inte, var hittar jag en bra värdemätare?

(Som alltid när det gäller tankereda finns det en guldgruva av skärpa på slatestarcodex.com. I det här fallet är den relevanta artikeln Can It Be Wrong To Crystallize Patterns? Som vanligt finns det en hel del godbitar i kommentarerna, missa dem inte.)

1 tanke på “Hur ska jag veta om det pedagogiska etablissemanget är ett bra begrepp?”

  1. Jag hittade din blogg nu och blev väldigt glad! Jag kommer att återkomma i kommentarsfälten. Jag har jobbat en del med kursplanearbete och även i andra sammanhang med Skolverket, så det kanske kan bli intressant.

    Men min första kommentar blir om en annan sak. Kristallisera mönster. Det var en bra diskussion, men ett perspektiv som jag tror skulle hjälpa i den diskussionen är Bruners teorier om narrativt tänkande. Det är inte riktigt samma sak att kristallisera ett mönster (i vad Bruner skulle kalla paradigmatisk mening, dvs identifiera dess struktur och benämna den) som att skapa mening via narrativ. Narrativ kan också innehålla benämningar, men dom är mer än bara mönster och relationen mellan delarna och helheten är mer komplicerade i narrativt meningsskapande. Jag tycker att den sortens fenomen som berörs i ”Can it be wrong…” syns klart om man tittar på den från det narrativa perspektivet. Så om du inte har läst den innan är det värt tiden: http://nil.cs.uno.edu/publications/papers/bruner1991narrative.pdf

    Svara

Lämna ett svar till Ola Helenius Avbryt svar