Betygsskalor ska inte vara symmetriska!

I betygsdebatten förekommer en hel del önskningar om en återgång till något som liknar det gamla relativa betygssystemet. Även jag tror att betygssystem mer eller mindre alltid har relativa inslag och att det är mycket önskvärt att ta det faktumet på allvar när man designar ett betygssystem. Jag tror också att det är rimligt att ta ordentlig hänsyn till att man på goda grunder kan förvänta sig något som liknar normalfördelningar när man undersöker kunskaper hos en årgång av elever. När man skapade G-VG-MVG-systemet gjorde man den svenska skolan och det svenska samhället en rejäl björntjänst genom att man vägrade ta dessa frågor på allvar.

Men jag menar att det finns starka skäl att inte införa en symmetrisk relativ betygsskala i stil med den som fanns tidigare. Den har visserligen flera önskvärda egenskaper med fasta andelsgränser som gör att man kan hålla betygsinflation i schack och jämföra betyg från olika lärare och skolor. Men symmetrin mellan den nedre och den övre delen av betygsspannet tror jag är olycklig.

I den övre delen av spannet är betygen viktiga för urval till eftertraktade utbildningar. Urval sker också i den nedre delen, men trycket på rättvisa är lägre. Det finns mycket fler alternativa vägar för den som verkligen vill bli elektriker och inte kom in på sin lokala gymnasieskola än för den som vill bli jurist men inte kom in på något av landets juristprogram.

Informationen som betygen ska ge och deras användning som incitament i utbildningen skiljer sig också. I alla fall enligt min mening. Jag menar att det är rimligt att det finns ett streckbetyg. Något som betecknar att det inte finns tillräckligt bedömningsunderlag. Idag får ungefär 1% per ämne av grundskolans elever streck i avgångsbetyg från nian. Minst i svenska och engelska, mest i idrott, men skillnaderna är små. Men vilken information och vilka incitament ska de nästkommande betygen bära och ge?

Jag tycker att det näst lägsta betyget bör kunna nås av alla grundskoleelever. Det innebär att den elev som begåvningsmässigt precis gränsar till att ha placerats i särskolan ska kunna få det näst lägst betyget om eleven går hela skolan och är på plats på lektionerna och anstränger sig efter bästa förmåga. Men detta är ett mycket lågt kunskapskrav!

Elever som precis gränsar till särskolan kommer inte att prestera särskilt bra även med god undervisning och stor egen ansträngning. En elev som knappt visar sig på lektionerna och anstränger sig högst sporadiskt men som försynen försett med genomsnittlig begåvning kommer att prestera åtskilligt bättre.

Därför vill jag ha två olika sätt att kvalicifiera sig för det näst lägsta betyget. Dels genom att man har uppvisat tillräckliga kunskaper. Dels genom att man gått hela skolan och ansträngt sig efter förmåga. Det innebär alltså att elever som får det lägsta betyget (utom streck) kan delas i två kategorier. Dels de som inte verkar anstränga sig och dessutom inte visat tillräckliga kunskaper och dels de som inte uppvisar tillräckliga kunskaper, för all del anstränger sig men som inte gått hela grundskolan i Sverige.

Nästa betygssteg tror jag bör motsvara ungefär de kunskaper som behövs för att man tillsammans med flitigt eget arbete ska ha hyggligt god prognos att kunna gå ett högskoleförberedande program. Det innebär att det näst lägsta betygssteget blir brett. Det kommer att omfatta alla i (grovt sett) den nedersta tredjedelen som inte får det allra lägsta betyget. Kunskapsspannet bland elever som har betyget kommer att vara stort. Det har nackdelar för eleverna i den övre delen som klumpas ihop med elever som kan ordentligt lite. Men det har också tydliga fördelar, speciellt vad det gäller informationsbehovet.

Har man det näst lägsta betyget oavsett skäl behöver man fortsätta mot en yrkesutbildning (från grundskolan) eller ut i yrkeslivet (från gymnasiet). Jag menar att samhället bör vara inordnat så att breda vägar till ett gott liv står öppna för alla dessa elever. Gör man så gott man kan så gör man så gott man kan. Det behöver samhället kunna hantera. Att få syssla med ett visst yrke är ingen rättighet. Men att få försörja sig själv i det samhälle där man vuxit upp och där man gör och gjort så gott man förmår, det är något ett gott samhälle lägger stor kraft på att ska vara alla förunnat.

Men de som får det lägsta betyget i ett sånt här system, de behöver något annat. För de som gått för lite i den svenska skolan så behövs mer tid i den svenska skolan. Det är inte givet hur det ska ordnas. Förmodligen olika i olika fall. De som vare sig presterar eller deltar i undervisningen fullt ut behöver också särlösningar.

Allt detta är dock något annat än vad som behövs i den övre delen av fördelningen. Där handlar det bara om att meritokratiskt fördela betyg efter kunskap och sedan konkurrera om åtråvärda utbildningsplatser. Jag tror dock det definitivt bör ske via betyg då betygen tycks vara bättre som prognosverktyg. Där får gärna betygsandelarna och därmed betygsgränserna ta stor inspiration från normalfördelningen.

Sammantaget menar jag att behoven av information och incitament ser såpass olika ut i den övre och den nedre delen av betygsskalan att delvis olika principer bör gälla och detta innebär att en symmetrisk betygsfördelning är olämplig.